Vad studien undersökte
Tvångsmässig svartsjuka (obsessional jealousy) innebär återkommande, oönskade tankar om att en partner är otrogen, ofta tillsammans med upprepade handlingar som kontroll, frågor och bevakning. Fenomenet nämns i DSM-5 bland övriga specificerade tvångssyndrom och relaterade syndrom, men det finns inga fastställda diagnostiska kriterier.
Det gör tillståndet svårt att forska om och svårt att skilja från vanlig svartsjuka och från andra psykiska tillstånd. Svartsjuka som tar över och styr tankar, handlingar och konflikter har hittills studerats sparsamt.
Vi tog fram provisoriska forskningskriterier utifrån DSM-5-texten och prövade dem på personer som själva upplevde sin svartsjuka som problematisk. Vi ville också undersöka hur gruppen mådde och vad deltagarna själva tyckte om en eventuell diagnos.
Jag är en av medförfattarna, förstaförfattare är David Mataix-Cols vid Karolinska Institutet. Studien publicerades online i European Psychiatry den 15 oktober 2026 och är öppet tillgänglig.
Så gick studien till
Deltagarna rekryterades genom annonser i sociala medier. Av 198 personer som anmälde intresse genomförde 58 den diagnostiska intervjun. Alla hade själva sökt till studien. Ingen hade remitterats.
Deltagarna intervjuades av en psykiater som inte kände till uppgifterna från den inledande telefonscreeningen. Intervjun kartlade andra psykiska tillstånd och bedömde de föreslagna kriterierna. Deltagarna fyllde också i frågeformulär.
Därefter gick forskargruppen igenom materialet och bedömde tillsammans vilka deltagare som uppfyllde kriterierna. Tröskeln sattes medvetet högt för att minska risken att vanlig svartsjuka skulle klassas som sjukdom.
De provisoriska kriterierna var i korthet:
- A: Ihållande upptagenhet av att partnern är otrogen, utan tillräckliga belägg.
- B: Upptagenheten leder till upprepade handlingar eller mentala handlingar.
- C: Den tar mycket tid eller orsakar betydande lidande eller nedsatt funktion.
- D: Besvären förklaras inte bättre av ett annat tillstånd, exempelvis tvångssyndrom, generaliserat ångestsyndrom, vanföreställningssyndrom, paranoid personlighetsstörning eller substansbruk.
Resultaten
Av de 58 deltagarna uppfyllde 34, motsvarande 59 procent, kriterierna. Kriterierna identifierade nästan alla som bedömdes ha tillståndet, men var mindre träffsäkra när det gällde att utesluta personer som inte uppfyllde kriterierna.
Efter studien justerade vi kriterierna. Bland annat öppnade vi för att upptagenheten även kan handla om en partners tidigare relationer.
De 34 som uppfyllde kriterierna
- Medelåldern var 41,8 år. 56 procent var kvinnor och 44 procent män.
- Svartsjukan hade ofta funnits länge. Ungefär två tredjedelar uppgav att de varit svartsjuka i de flesta tidigare relationer. Mediantiden för första gången de kände svartsjuka var omkring 16 års ålder, och problemen började omkring 20 års ålder.
- De vanligaste tankarna handlade om att partnern dolde något (94 procent) eller var attraherad av någon annan (91 procent). De vanligaste beteendena var att fråga var partnern varit och att följa partnern i sociala medier (74 procent vardera).
- 68 procent hade samtidigt ett annat psykiskt tillstånd, oftast ångest (32 procent), ADHD (26 procent) eller förstämningssyndrom (26 procent). De flesta hade god insikt och ingen bedömdes ha vanföreställningar.
- Konflikterna var oftast verbala. 82 procent uppgav att de aldrig hade använt fysiskt eller sexuellt våld i samband med sin svartsjuka.
- 71 procent uppgav att de behövde hjälp med svartsjukan just nu, och 56 procent hade tidigare sökt hjälp för den. De flesta föredrog psykologisk behandling.
Vad deltagarna tyckte om en diagnos
91 procent såg både möjliga fördelar och risker med en diagnos. 76 procent trodde att en diagnos kunde göra det lättare att få hjälp och 74 procent att den kunde minska skuld och skam.
Den vanligaste oron, som 79 procent uttryckte, var att en diagnos skulle kunna användas för att ursäkta beteenden som skadar andra.
Vad betyder det här?
Studien beskriver en grupp personer med återkommande svartsjuka som orsakar tydligt lidande eller påverkar vardagen och som inte förklaras bättre av andra diagnoser.
Vi argumenterar för att fenomenet kan utgöra ett kliniskt relevant psykiskt tillstånd. Samtidigt är det viktigt att skilja det från både vanlig svartsjuka och andra tillstånd som kan ge liknande symtom.
Mönstret skiljer sig från vanföreställningssvartsjuka, som i tidigare forskning har börjat betydligt senare i livet. I studien beskrev deltagarna inte heller de typiska symtomen vid tvångssyndrom.
Kriterierna är dock fortfarande forskningskriterier och inte en diagnos som används i vården. Gemensamma kriterier är ett första steg, och fler studier behövs innan en formell diagnos kan bli aktuell. Vanlig svartsjuka är samtidigt en normal mänsklig känsla, och studien innebär inte att svartsjuka i sig ska betraktas som sjukdom.
Vad studien inte visar
Deltagarna anmälde sig själva. Urvalet var litet och bestod sannolikt av relativt välfungerande personer med god insikt. Resultaten kan därför inte generaliseras till alla som upplever problem med svartsjuka.
Alla deltagare rekryterades i Sverige, och kulturer med andra normer kring relationer och svartsjuka kan ge en annan bild.
Det var vi som tog fram kriterierna, och samma forskargrupp bedömde vilka deltagare som uppfyllde dem. Kriterierna har därför ännu inte prövats oberoende. Studien hade inte heller någon jämförelsegrupp utan problem med svartsjuka, så kriteriernas förmåga att skilja tillståndet från vanlig svartsjuka behöver undersökas vidare.
Uppgifter om våld kan dessutom vara underrapporterade, och partnernas perspektiv saknas.
.jpeg)
Det var intressant att få ta del av hur svartsjuka kan yttra sig bland dem som jag intervjuade. En sak som slog mig är att det kan vara väldigt handikappande och orsaka ett stort lidande. Det är dock viktigt att påtala att det inte rör sig om en diagnos, utan en studie för att bättre förstå tillståndet.